Lång väg

Det händer hela tiden men inte mig. Men det har det ju gjort nu. Tror inte jag fattat än, vet att jag inte fattat än, vill inte fatta. Vill bara det ska vara över nu och allt ska bli som vanligt igen, men det går ju inte och det förstår jag inte. Så hjälplös att inte kunna fixa allt, att inte kunna ställa in mig själv på att detta ordnar sig om jag bara inte ger mig, det är försent för det. Jag vet att allt blir bra så småningom men vägen dit är skrämmande och känns så lång. Det blir bra så småningom men på ett annat vis, inte på det viset jag vill. En del av mitt hjärta har för alltid slutat lysa men ljuset speglar sig i minnenna och dom finns kvar i mitt hjärta för alltid.

Så rädd för att glömma. Rädd för att inte klara det. Rädd för vad som väntar.